Sjukt nervös inför röntgen
Rubriken säger egentligen allt! Jag är galet nervös inför att röntgas i morgon! Livrädd för att behöva kontrastmedel, för tänk om jag reagerar på det och mår illa, till och med behöver spy!?! Jag vill verkligen inte det här, men jag måste. Jag skakar nästan i kroppen nu, hjälp vad läskigt. Jag kommer säkert ligga där och tror att jag ska bajsa på mig eller något, för att jag är så nervös, och då kommer jag få panik.
Jag har röntgats en gång tidigare, då röntgade jag svanken typ, ryggen, för att se om allt var som det skulle efter att jag ramlat på gympan. Den magnetkameran var inte så jättetrång, så jag har tänkt att det är en likadan. Men nu såg jag på en animationsfilm (http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Filmer/Magnetkamera/) om magnetkameraundersökning och paniken började stiga: hjälp vad TRÅNGT!! Jag kommer verkligen få en panikattack när jag åker in i det röret. Hjälp! Och inga andra kommer vara i rummet, för de sitter på andra sidan en vägg, bakom ett glasfönster. Tänk om jag får panik och inte kommer ut ur maskinen? Tänk om de inte märker att jag får panik så att de inte rullar ut mig, typ för att de tycker att "äsch, ligg kvar, skärp dig" och inte fattar hur fruktansvärt plågsamt det är med en fullskalig panikattack. Att man tror att man ska dö. Hur ska jag kunna ligga kvar om jag får en sån panikattack!?! Tänk om jag börjar röra mig och tar mig ut därifrån när nästan hela undersökningen är klar, så att jag får göra om allting!
En timma skulle det ta. Hjälp, en timma, det är evigheter. En minut känns ju som tjugo minuter om man ska vara instängd i ett litet trångt rör. En timma... det är lång tid... väldigt lång tid.
Iiiaaahhiih, jag vill inte, är så hemskt rädd.
Min pojkvän har lovat att följa med mig, men han förstår ju inte riktigt vad en panikattack är, och tycker att jag ska "skärpa mig" och bara göra... så det är inte mycket tröst, men ändå en trygghet för att jag vet att någon jag litar på är där. Men jag är rädd att han bara skulle tycka att jag var jobbig om jag fick panik. Men jag vågar ju inte åka dit helt ensam, för då vågar jag inte ta mig därifrån sen om de har sprutat in kontrastmedel i mig - för som sagt, tänk om jag mår illa av det.
Jag har ingen hjärntumör, det kan jag bara inte ha, så varför ska jag gå igenom den här jobbiga undersökningen. Det kommer ändå vara i onödan. Jag är så nervös!
Jag hoppas verkligen att det ska visa sig att det inte är ett så trångt rör, och att den där timman ska rulla på snabbt. Vad ska jag göra i en timma egentligen, jag får ju inte röra mig minsta lilla ens! Undrar om man får somna?
Jag har gjort det där många gånger. ;) Det är inte alls trångt, det kmr gå jättebra ska du se! ^^
Haha, nejdå den är inte alls trång! ;) Men vrf ska du röntga dig med den slags röntgen igenkligen, om man får fråga...? :O
lycka till =)
jag gjorde först ett vanligt EKG och sedan ett såndär annat, då hade jag sladdarna på mig och en liten låda, typ 20x15cm stor, som ett skärp typ, ett dygn, de var as svårt att sova med den dock....
Jag fick även kolla ifall jag hade epilepsi, med sömn test och massa blinkande lampor, de visade inget alls, sedan fick jag kolla hjärtat, men allt som allt så tog det en jäkla tid, ultraljudet tog säkert två månader, och sömngrejen/lamporna tog också tid, och långtids ekoget med, så det har inte alls någon panik, som vanligt... men som sagt hjärtat var inget fel även om de pumpar tillbaka liiite liite grann.
anledningen till att jag svimmade sådär, vid två tillfällen fick vi aldrig reda på dock.
Ja visst var vi medvetna om att hon kanske skulle lämna oss, men det är inget man ställer in sig på eftersom man älskar henne så mycket, kommer henne så nära och trots att jag sa från början "hon kommer aldrig bli min på riktigt, jag ska inte se henne som det heller" så kan man inte leva så, hon är min babe, även om hon inte blir kvar hos mig för alltid:)
kram och lycka till:)
