Att leva med oro

Den här skulle de ha på akuten när jag kommer in ;)

Veckan efter att jag blev utsläppt från sjukhuset bodde jag hos min pojkvän. Jag vågade inte vara ensam, jag orkade inte riktigt ta hand om mig själv - laga mat och alla sådana elementära saker - men mest av allt var det kanske rädslan för att synbortfallet skulle komma tillbaks. Tänk om jag var ensam någonstans och det hände igen? Tänk om det då blev som första gången, att jag inte kunde se ordentligt och dessutom tappa ordförståelsen så att jag varken kunde prata eller förstå vad folk sa. Vad skulle jag göra då? Inte skulle jag kunna förklara för någon vad det var som hände, och heller inte ringa någon (i värsta fall) eftersom jag inte skulle kunna se. Värst var det eftersom jag varken visste varför det hände, när det kunde hända eller vad som egentligen skulle hända om det hände igen. Otäckt.

Synbortfallet kom faktiskt tillbaka! Jag blev utskriven på onsdagen, och på lördagen kom synbortfallet för tredje gången. Då var jag hemma hos min pojkvän, men blev väldigt förskräckt ändå. Jag hade inte ätit på ett tag, och det var en gemensam faktor med de andra gånger det hade hänt - att det var längesedan jag åt - så jag käkade lite yoghurt. Sen bestämde vi oss för att somna bort från det, jag hade verkligen ingen lust alls att åka in till akuten igen, en lördagskväll! Det skulle bara bli en evighetslång väntan på ingenting. Efter en timma hade jag nästan helt återfått min normala syn, så vi somnade.

Jag tog mig iväg till skolan på måndagen trots att jag var helt slut, vi skulle börja en ny kurs (kemi - ehe, inte min starkaste sida) så jag ville verkligen inte missa lektionerna. Tack och lov att min killes "sambo" (de är som ett gift par haha) går i min klass så han fick hålla koll på mig. Jag ville verkligen inte få synbortfall i skolan, hur skulle det bli!?! Hur skulle jag då lyckas ta mig därifrån liksom? Cykla när personer och saker i halva synfältet är "osynliga" är inte en superbra idé. AJ, där kom en lyktstolpe!

Näe, jag höll tummarna för att slippa.

Tyvärr fungerade inte mina tummar som de skulle. På onsdagen var de nog lite slitna, för då fick jag nämligen synbortfallet igen... i skolan. Det var en halvtimma kvar av lektionen, plötsligt lägger jag märke till hur otroligt konstiga lärarens glasögon ser ut! Konstigt att jag inte sett det tidigare. När jag skulle kollar ner för att anteckna så förstår jag varför jag inte märkt det innan: det var inte glasögonen, utan min syn. SKIT. Jag kan inte se min hand, den är osynlig. Min kompis övervakaren satt bredvid mig och såg att något var på tok, han förstod vad det var. Jag gick ut och ringde mamma. Skit skit skit, fjärde gången var det nu. Hur ofta skulle det här hända? En lärare går förbi och jag förklarar läget (hon vet att jag varit fram och tillbaka på sjukhuset). Jag ringer till sjukhuset och de säger att jag MÅSTE åka in till akuten. Jag försöker förklara att det känns väldigt onödigt, att det hände i lördags utan att jag åkte in, och att de ändå inte kan göra någonting åt det på akuten, men tydligen är det nödvändigt att jag åker in dit ändå. Min pojkvän lånar en väns bil och kommer och hämtar mig (kändes dumt att ringa efter en ambulans liksom, men jag kunde inte direkt ta mig dit själv så hade inte min pojkvän - eller någon annan - kunnat hämta mig så hade det ju fått bli ambulans) och sen börjar väntan på akuten. En fjärde gång. Jippie... eller? 
Kanske inte direkt. De snackade om att jag skulle läggas in över natten, men jag sa att jag verkligen inte såg poängen med det och de gav med sig. Phjuh, jag vill inte sova ensam på sjukhuset (den här gången ringde jag inte hit mamma, kanske började jag vänja mig lite vid hur det skulle gå till när det hände för fjärde gången? Jag var inte lika rädd). De gjorde lite undersökningar och tog blodprov, as usual, och den här gången stannade jag på akuten i... sex timmar? Läkaren sa till mig att ringa vårdcentralen sen och säga att jag vill ha en remiss till neurologen (lättare sagt än gjort skulle det visa sig! Systemet fungerar inte som det ska om man säger så). Han schasade även ut min pojkvän vid ett tillfälle för att fråga mig ifall jag varit med om någonting traumatiskt, blivit vårdtagen eller något sådant. Det var verkligen obehagligt att bli ställd mot väggen med den frågan, usch, det kändes nästan som om man varit med om något hemskt bara för att de frågade om det liksom. De sa att de var tvungna att fråga det om man har konstiga symtom utan att de hittar någonting på undersökningarna. Men nej, vad jag vet så är det traumatiska jag varit med om tillfället då min spyfobi startade: när jag var ca ett år och höll på att kvävas av mina egna spyor. Det tycker jag är tillräckligt traumatiskt, och jag är glad att jag inte har ännu fler traumatiska upplevelser i bagaget.

De sa till mig att jag skulle åka in till akuten om synbortfallet kom tillbaka - suck - och med det var jag lämnad åt mitt öde igen. Den här gången vågade jag inte gissa på hur lång tid det skulle ta innan jag var tillbaka på akuten. Det är nog bäst så, annars spelar väl ödet mig ett spratt igen... nästa gång får sprattet vara lite roligare än att hamna på akuten tycker jag! :)