Att leva med oro

De tog blod från armen och sprutade in i ryggen! (obs: inte min arm)

På morgonen blev jag väckt av en sköterska som sa till mig att jag skulle få komma ner till operation (nej jag skulle inte opereras, men blood patchen skulle utföras nere på operation av en narkosläkare, ifall något går fel så vill man vara på plats typ) redan om tio minuter. Det var bara att skynda sig på toa (som om jag inte gjorde det ändå haha, mitt huvud tillät inget annat) och sen ner i sängen och så var jag redo för avfärd. Jag fick ingen frukost, vilket också var för att man inte ville ta några risker, om något gick fel så ville man kunna söva mig och då ska man inte ha ätit på x antal timmar innan, för att minska risken att må illa. Så, men andra ord, jag hade inte velat ha någon frukost om de så försökte tvinga i mig den.

Mamma fick som tur var följa med mig in till operationsrummet. Där var ett helt gäng (sex stycken?) med grönklädda doktorer och sköterskor. Behövdes det SÅ många för att sticka mig i ryggen? Oj oj, de måste ha trott att jag var en riktig vilding ;) Nej men hela situationen gjorde att det kändes som om jag skulle genomgå ett mycket större ingrepp än jag skulle. Jag var hemskt nervös, jag skulle vara vaken under hela ingreppet, och det enda jag kunde tänka på var "tänk om jag får panik under ingreppet".

De var väldigt noga med att det skulle vara sterilt, på ryggen, och på armen där de skulle ta blodet. De dränkte armen med sprit och sen omringade de den med massa gröna tyger. Jag trodde att det var för att jag inte skulle få se när de stack mig, men tydligen var det för att det inte skulle komma in några bakterier i det området där de skulle sticka. Ja, inte mig emot, håll bakterierna borta!

Det kändes som om jag låg i ett minimalt tält, och det var ganska otäckt, för jag var helt "fast" och instängd. Sånt sätter igång mina paniktankar - att jag inte kan fly. Ännu läskigare var tanken på att de skulle sticka mig i ryggen och mycket kunde gå fel (vilket den upplysande narkosläkaren kvällen innan så snällt hade förklarat för mig), om jag rörde mig till exempel... jag var tvungen att ligga HELT stilla. Så, tänk om jag fick panik!?! Då kanske jag inte skulle klara av att ligga blickstilla utan röra på mig, eller börja skaka. Eller tänk om jag fick en nysattack eller började hosta så att jag ryckte till? Hjälp, det fanns mycket som kunde göra att jag ryckte till, så tänk om jag skulle göra mig själv förlamad!

Mina tankar är bra på att katastrofiera allting kan man säga.

Såklart började det klia på näsan, och min ena arm var inpackad i ett grönt tält, den andra var fast i en maskin som mätte hur jag syresatte mig och pulsen, så där fick jag ligga med min kliande näsa. En sköterska försökte klia, men på fel ställe, och mamma försökte klia, men även det på fel ställe. Tillslut gned jag näsan mot kudden och då vart den lite mer nöjd.

Sen skulle det hela börja, oj vad nervös jag var. Narkosläkaren som skulle sticka mig förklarade under hela ingreppet vad som hände, det var bra, det lugnade mig lite att veta vad som hände. Hon bedövade mig på två ställen, och sedan stack de mig i armen. Därefter gick sköterskan som stack mig i armen med blodet till hon som satt och stack i ryggen, och så sprutade hon in det.

Ungefär när de var på punkten att sticka mig i armen så kom den, paniken. Det blev varmare och varmare, och sämre luft att andas eftersom jag låg ihopkurad med ansiktet in bland tygerna. Paniken bubblade upp, "nej, nej, nej, skrek hela jag", men bubblandet fortsatte. Jag låg på operationsbordet och fick panik, precis som befarade, MEN de andra grejerna jag var rädd för skulle hända om jag fick panik, hände inte. Jag låg blickstilla, trots paniken som tog över min kropp och mitt sinne. Någonstans där inne fanns logiken kvar och fick mig att ligga stilla, kroppen visste att det här var skarpt läge, och att det här skarpa läget var mer skarpt än vad paniken som bubblade upp var.

När det verkligen gäller så går paniken att hantera! Man blir inte tokig, man gör inga knäppa grejer eller försätter sig i livsfarliga situationer då man har panik, för logiken finns kvar där inne och håller upp en stoppskylt om man försöker passera en väg som leder till riktig fara. Jag klarade att ligga stilla, trots min panik. Det var hemskt plågsamt att nästintill kvävd av ångest ligga kvar, men det gick och jag blev inte förlamad.

Oj vad rädd jag var, livrädd, sådär så jag antagligen var helt likblek. För det var skarpt läge, paniken FICK INTE ta över, för då kunde jag bli skadad för livet. Det tog på krafterna, men när logikhjärnan sa till på skarpen så förstod faktiskt paniken att den där logikhjärnan menade allvar! Det finns något som står över paniken, den har inte kontrollen även om det känns så ibland när man har panik.

Kom ihåg det alla ni som lider av panikångest - paniken är ursprungligen till för att skydda en, alltså leder inte paniken till att man gör någonting som skadar en för det går emot hela panikens natur. I sånna här skarpa lägen så har inte paniken makten utan håller sig på plats. Paniken är inte farlig, bara otäck!

Jag rullades ut till uppvaket, där skulle jag ligga en timma (det blev typ två och en halv timmar) så att de fick se hur det gick. De frågade hur det kändes, och jag vågade knappt känna efter. Tänk om det inte hade hjälpt? Jag hade fortfarande ont i huvudet, det kändes precis som innan då jag låg ner, men jag kunde inte säga någonting innan jag testat att sätta mig/ställa mig upp. Däremot så var ryggvärken borta!! Jag tänkte att det kanske var tillfälligt, men nej, den var borta. Puts väck. Jag som trodde att det var muskelvärk! Vad kan det då ha varit, om det försvann direkt av att de gjorde en blood patch? Varför skulle ryggvärken försvinna så snabbt om läckan (det droppade ju ut hjärnvätska) stoppades? Konstigt tycker jag, och de hade inget svar heller... De sa att ingen riktigt vet varken varför man får sån här postpunktionell huvudvärk, och inte heller varför det hjälper med en blood patch. Det är inte vetenskapligt bevisat att det fungerar med blood patch, men uppenbarligen gör det ju det så därför görs de. Varför resonerar de inte på samma sätt i förhållande till "vetenskapligt bevisat" med tex... borrelia? Ja, det kan man verkligen undra. Vet ni att det inte heller är sk vetenskapligt bevisat att flour hjälper för tänderna? Ändå uppmanas man att skölja med flour och ha flourtandkräm, för det fungerar i praktiken.

I alla fall, back to the story. Efter en halvtimma skulle jag testa ifall det hade fungerat eller inte! Jag höll tummarna. De höjde sängen till sittande läge, och därifrån skulle jag ställa mig upp. Det var svårt att avgöra hur det kändes i sittande läge, eftersom jag hade spänningshuvudvärk, men när jag ställde mig upp, då brast det. Jag kunde STÅ! Jag tog några stapplande steg, som om de vore mina första: jag kunde GÅ, utan att jag höll på att svimma! Jag började gråta, av lycka. Det hade fungerat. Oj vad mycket spänningar som släppte, det var helt otroligt! Den känslan går inte att beskriva. Att efter många dagars av tortyr äntligen kunna stå, ja till och med gå på toa själv, utan att skynda sig för glatta livet, och att inte ha sådär förbannat ont eller vara nära på att svimma... Helt fantastiskt.

När jag tillslut rullades tillbaka till infektionskliniken och fick mat så hade till och med min matlust kommit tillbaka. Jag var lite rädd att jag skulle börja bli fånig med maten efter att inte ha vågat äta de dagarna jag hade så ont, så det var också en väldig lättnad att se att jag ville och kunde käka.

Tänk, det här med att gå, käka, ha en kropp som fungerar, det är sådant vi tar för givet när det gör just det, fungerar. Det är först när något inte fungerar som det ska som man upptäcker hur mycket man uppskattade det när det fungerade...

Jag är så enormt glad och tacksam att den där blood patchen hjälpte! Tack till den som kom på att man kunde spruta in sitt eget blod i ryggen som ett "plåster", hur du kom på det förblir ett mysterium, men det var bra att du gjorde det ;)