Att leva med oro

Har sån ångest. Är så extremt trött hela jag, seriöst, vet inte vart jag ska ta vägen. Kan inte fokusera på någonting, kommer typ inte ens ihåg vad jag tänkte för några sekunder sedan.
Jag brukar vara konstant trött, men DEN HÄR tröttheten är verkligen läskig. Någon har stoppat min hjärna full med bommull och hällt grus i mina ögon och sptrutat in förlamningsmedel i mig. Känner mig så otroligt trög. Kombinationen depresson och att min älskade morbror dog är inge vidare bra.
Ska se om jag kan ta mig bort till min kompis som lovat laga mat om jag orkar komma över, för även om mamma påstår att det bara tar en kvart att sätta på potatisarna och värma lite biffar från frysen så klarar jag bara inte av det! Det känns för mycket, för krångligt - för i mitt huvud blir det en hur omständig och jobbig process som helst eftersom jag glömmer det jag tänkte nyss, så då vet jag aldrig vad det jag skulle göra här näst var.
Men jag ska inte klaga, det är inte jag som är död... AAAAAH, varför varför varför!! Vi visste att det skulle hända, men det fick bara inte hända.
ööh, vad skulle jag skriva nu? Spotifyreklamen avbröt mig så nu minns jag inte längre vad jag höll på att berätta om (om jag inte läser det).
Det är svårt att andas, och det skrämmer mig. Det är som att bröstkorgen är ihopsnörpt och jag bara får in lite luft åt gången. Jag vet att det är ångest och sånt som gör det och inget farligt, men den här sortens ångest är jag inte van vid ens en gång så då blir det ännu mer läskigt (även om man aldrig kan vänja sig vid ångestkänslor).
Hoppas det här bara är nu som jag känner såhär, att det går över om någon timma, för jag känner mig verkligen trög! Allt går i slowmotion, ljuden, mina rörelser, mitt tänkande.
Nej nu ska jag sluta skriva om det och försöka göra någonting, vad som helst, som kan få mig att vakna upp lite från den här tröghetsdvalan.

SAKNAR DIG!!