små guldkorn på vägen
Och så var det söndag igen. Nu var det en vecka sedan du dog morbror! Hur kan det redan ha gått en vecka? Det har varit en tung vecka, men tiden knuffar oss i baken och får allt att rulla vidare.
Jag har inte bara gråtit hela veckan, trots allt har det funnits en hel del stunder då jag skrattat och varit glad. Men då har jag fått dåligt samvete, för hur kan jag vara glad mitt i allt det hemska? Är det fel av mig? Jag känner liksom att jag inte borde skratta och vara glad så snart efter det som hänt.
Men det är mitt sätt att orka. Och även om jag har dåligt samvete, så tror jag innerst inne att det är bra att kunna skratta mitt i allt deppande. Det är inte fel, även om det känns så.
Min morbror skulle inte velat att jag bara deppade ihop totalt, han skulle bli glad om jag hade roligt - det påstår min mamma i alla fall. Och jag tror henne, men samvetet är ändå där och gnager.
Någonting som är jobbigt också är att folk inte förstår att man fortfarande sörjer inom sig, där gråter man floder även om man skrattar på utsidan och har trevligt. Om man är glad, så tror de att allt är bra, att man har gått vidare. Det är tungt med omgivningens krav på att man ska vara som vanligt, när ingenting är som vanligt (och jag syftar inte bara på min morbrors bortgång i dessa tankar utan även om den depression jag redan hade).
Just nu vattnas det i munnen på mig. Jag har precis gjort i ordning ett smaskigt mellanmål. Jag råkade ha lite energi för tillfället, som jag genast tog till vara på och fixade någonting som kunde pigga upp mig ännu mer. Jag tycker att det blev färgglatt och det betyder mer än man tror att lägga upp det man ska äta på ett fint och trevligt sätt, tex på en bricka (den här brickan, med tillhörande mugg och skål, köpte jag och mamma när hon var här, just i syfte att det skulle användas för att göra trevliga små mellanmål/frukostar som piggar upp).
De där små sakerna i livet betyder väldigt mycket. Guldkorn i vardagen.
Nu ska jag njuta av det här mellanmålet och inte ha dåligt samvete för att jag gör det.
Nej nu ska inte mellanmålet få vänta mer! SMASK.
Svar: Jag son inte alls bra igår natt, jag var alltså ganska nere när jag var i Stockholm. Men idag fick jag en riktigt god natts sömn. Förmodligen därför jag är på bättre humör idag. Hahah men det är bra att du cyklar så mycket :)
Jag håller med din mamma, man ska försöka att ha roligt och försöka göra det bästa utav saken. Även om man nu känner någonstans djupt där inne att man inte mår så bra. Jag tror nog att vissa kan se att du ändå inte mår så bra, även om du ler. Men de flesta ser kanske inte det och tror att du mår bra. Ja jag har också råkat ut för sånt. Det är lite jobbigt att folk tror så. hahah för övrigt, jag gillar bitmärket på mackan xD ibland kan man nog inte hålla sig borta va. xD
Hej, jag har inte hunnit läsa igenom din blogg än, men i din beskrivning "headern" känner jag igen mig väldigt mycket med tanke på att jag också lider av ångest och depression. När jag var sex år fick jag min första ångestattack i samband med spyfobi och för två år sedan bröt det ut igen, fast denna gång i form av ångest och depression.
Jag tycker precis som du att det inte ska vara något man skäms över, för det är ju så vanligt och varför ska det vara "fel" bara för att sjukdomen man har är i psykisk form? Jag tycker i alla fall att du är otroligt stark som har en blogg inom detta ämne. Ha det super bra, kram!
Söta du, jag försöker titta in till dig även om jag inte uppdaterar men förlåt jag har varit lite dålig.
Men tänker på dig det gör jag! det ska du veta.
låter som en läskig människa, men det är jag inte
och nej det är inte fel att skratta imellan åt, även om det är tungt, och det är klart att du inte är "över det" bara för att du skrattar, det tar tid, och går i perioder, det borde dina nära förstå.
MEGA KRAM till dig, underbara du!
haha gulliga gulliga du,
Lova att lämna tillbaka tummarna så ska jag göra mitt
bästa på provet:)
KRAM
