Att leva med oro

Obs. Det är inte jag, ni förstår om ni läser vidare ;)

Aj. Det känns inte alls kul, men jag förstår honom. Min pojkvän är trött på min ångest - och det är inte så konstigt, eftersom jag nästan varje dag kommer in på ämnet att jag har ångest eller har haft ångest under dagen. Men om HAN är trött på att jag SÄGER att jag har ångest, ja då kan ni ju gissa hur trött jag är på att HA ångest.
Det jobiga är att det nästan känns som att han säger att han är trött på mig när han säger att han är trött på min ständiga ångest. Eftersom den just precis är ständigt med mig. Det är ungefär som om jag skulle haft lila hår och han sagt att han var trött på mitt lila hår, men att jag av någon anledning (fråga inte varför haha, för det kom jag inte på) inte kunde färga om håret utan var fast med mitt lila hår. Jag blir ledsen, eftersom jag inte vet vad jag ska göra. Jag jobbar på att kunna färga om håret, men det blir liksom ett hårstrå åt gången. Vad mer kan jag göra? Jag vill inte bära keps framför de jag älskar, det är något jag inte skulle klara av. Det skulle få mig att känna mig som om jag inte dög. Men om jag inte gör det så är jag rädd för att de inte längre ska orka med mig och mitt lila hår, just därför blir jag ledsen när min pojkvän eller mamma (som är de som mest får höra om mina problem) säger att de inte orkar/är trötta på min ångest... (önskar att jag bara kunde raka av allting så att min naturliga hårfärg fritt kunde få växa ut igen!)

Idag när vi snackade på telefon, jag och min pojkvän, och jag berättade att jag fick ångestkänslor för en grej som hände så sa han "nu tycker jag att du börjar missbruka det med ångest". Det stack till lite inombords, tror han att jag försöker hitta på att jag har ångest?
Jag hittar verkligen inte på, men nuförtiden så får jag ångest för allting känns det som, men det är verkligen inte som att jag använder ångesten som en ursäkt! Det kändes inte alls kul att höra att han halvt om halvt tror att jag överdriver, att jag inte mår så dåligt som jag påstår mig göra. Han skulle bara veta. Det går inte att förklara hur ångest känns för någon som inte har upplevt det (särskilt inte panikångest!), så jag underdriver snarare än överdriver kan jag säga.

När man har ångest hela tiden och säger detta (jag har ett behov av att berätta hur jag mår och så för de jag står närmast... stackars min mamma och pojkvän) så börjar folk tänka att "jaja, du har ångest hela tiden så du borde väl vara van nu?", men nej. Ångest är inget som man vänjer sig vid. Det är lika jobbigt varje gång, men omgivningen vänjer sig och efter hundrade gången man säger att man har ångest (det behöver inte var just ångest, detsamma gäller för folk som har ont någonstans, har en sjukdom eller är trötta hela tiden osv) så orkar de inte ens reagera - för det är ju normaltillståndet, åtminstone har det blivit det i deras ögon.
Fastän man själv är i samma behov av stöd som första gången man berättade det så får man därför inte det stödet.
Och det är förståeligt: folk orkar inte ge det stödet gång på gång på gång när det aldrig verkar förändra sig, när det inte ser ut att hjälpa vad de än säger eller gör. Problemet kvarstår. Men på insidan så hjälper det. Det kanske inte syns, problemet man har kanske inte går upp i rök plötsligt, men det hjälper, det stärker, det helar en trasig själ att känna att folk bryr sig och inte suckar åt en när man än en gång säger att man har ångest/ont/är trött eller vad det än är som är problemet. Egentligen så behöver folk inte ens visa att de bryr sig - bara de inte minimaliserar ens problem. För ingen orkar bry sig om någon annans problem konstant hela tiden. Kanske någon gång då man råkar ha extra energi, men annars så har alla nog av sina egna jobbigheter.
Okej, fel uttryckt av mig. Folk bryr sig, och man orkar bry sig, men man orkar inte visa det hela tiden. Alltså så får man helt enkelt försöka lita på att folk bryr sig om en, de orkar bara inte visa det för stunden. Men det är lättare sagt än gjort...