Att leva med oro

Jag har försökt pigga upp mig genom att sätta på mig någonting som jag känner mig snygg i och målat naglarna orangea! Bara för att på något sätt få uttrycka någonting av allt det där som finns inom mig just nu. Och få lite färg på tillvaron.
Det fick mig att bli en aning piggare i alla fall, just för att jag känner mig frächare. Så nu har jag äntligen (efter över en veckas tid) packat upp min resväska och stoppat in kläderna i garderoben. Det har känts som ett berg att ta itu med!
Jag tänker på min morbror och hans barn hela hela hela tiden. Det är därför jag försöker göra någonting, fastän jag inte orkar göra någonting egentligen.
Idag kommer min pojkvän hem! Äntligen. Efter tre veckor.
Usch, jag tycker inte om när vi är ifrån varandra, för vi glider isär då - vi blir lätt osams (ledsna på varandra) över telefon nämligen. Nej, det där med distansförhållanden är ingenting för mig. Ska bli skönt att han kommer hit så att vi slipper ha de där onödiga tjafsen som lyckas uppstå när vi är ifrån varandra.
Jag har tänkt fixa en liten välkomstgrej till honom, har köpt en liten skål som jag ska göra om till en ljushållare (stoppa grus i och små hjärtan som jag gjort av betong o pyssla lite), sen ska jag köpa hans favoritgodis. Även om jag verkligen inte har energi (är fortfarande helt mossig i hjärnan och kan somna vilken sekund som helst) att göra det så ska jag tvinga mig själv att göra det, för jag vet att jag blir glad av det, han blir glad (det suddar ut en del av den osamshet vi haft undet tiden ifrån varandra) och jag får någonting annat att tänka på.

Hmm, först ska jag bara orka rycka upp mig själv och laga mat, ananrs blir det nog pannkaka av alltihop (tyvärr ingen som jag kan äta!).