Att leva med oro

Igår hade jag fullt upp hela dagen! Jag hade egentligen tänkt att öva på att vara ensam hemma, åtminstone ett tag, men jag bestämde mig för att jag faktiskt skulle må bra av att komma ut och ha lite roligt också. Jag börjar tro att min ångest blir väldigt mycket värre av att jag inte gör någonting om dagarna, att jag känner att jag bara vandrar omkring här på jorden utan mål och mening. Har börjat fundera på om jag har två, eller fler, olika sorters ångest (haha, om man nu kan kategorisera sin ångest. När man går så långt att man börjar göra det, ja då har man antingen för mycket tid eller för mycket ångest. Eller både och...). En ångest som hör ihop med min fobi, och en som är sådan ångest som är mer allmän och hör ihop med paniksyndromet. Och sen finns det ju ångest som alla har, över livet, att dagarna bara går och går, att man har mycket att göra (stress) osv osv. Ångest av den lite normala sorten. Och så har vi den gamla hederliga prestationsångesten. Oj oj, man skulle kunna göra en ångestordbok!

Jag har bara sett ångesten som någonting som jag får pga min spyfobi innan (och av stress visserligen, men det är ju "normal" ångest) men igår fick jag massa ångest för att två av mina kompisar satt och viskade med varandra. Det skapade massa flashbacks från tiden på mellanstadiet då jag förlorade min bästa vän till en annan och blev tredje hjulet och fick mig att känna mig utanför. Allt det där viskandet. Usch, jag får rysningar. När någon viskar/skrattar i närheten av mig så tror jag alltid att det är något elakt om mig. Jag sa till dem att om de skulle viska om saker som de inte kunde berätta för oss andra så kunde de gå till ett annat rum (vi var ca 6 pers i rummet och alla var lite halvt störda på att de satt och viskade). Blev nästan stolt över att jag vågade säga det. Annars brukar jag vara ganska konflikträdd av mig (vill inte ställa till med problem, vill alltid vara till lags).
Just eftersom jag fick ångest av att de satt och viskade (helt random att få ångest över det tyckte jag) så slog det mig att allt kanske inte har att göra med min fobi. Det betyder att jag faktiskt kan göra andra saker än att utmana min fobi för att bli mer ångestfri!
Kanske blir min ångest bättre om jag gör, roliga, saker om dagarna till exempel (ja, jag vet att du kommer säga "vad var det jag sa" mamma), men jag har bara tänkt att jag inte borde åka iväg och göra saker eftersom jag borde träna på att vara ensam hemma. Suck. Alla dessa borden, de förstör ganska mycket, och om något skapar ångest för folk så är det borden.
Såga sönder alla borden och gör stolar av dem istället! Eh... Skoja bara.
Men i alla fall, jag har ju som sagt tänkt att jag ska vara ensam hemma så mycket som möjligt för att träna eftersom jag får sådan ångest av att det, men kanske är en del av den ångesten en följd av att jag går omkring och inte gör någonting hela dagarna. Alltså inte bara för att jag är ensam, men det har blivit att jag TROR att det är därför jag har ångest.
AHA. Ser ni glödlampan över mitt huvud? Då hallucinerar ni, för det är bara sånt som händer i serier.
Men den här nya upptäckten betyder ju att min ångest kanske skulle minska om jag faktiskt, en del av dagen, tog mig ut och gjorde någonting och inte tvingade mig att stanna hemma HELA dagen för att träna? Jag har trott att alla saker jag hittar på utanför lägenheten är att fly från att vara ensam hemma, men just därför kanske jag istället har bidragit till att bygga upp min ångest eftersom jag känt mig bunden till lägenheten hela dagen.
Nej, nu är det här inlägget slut, för annars kommer jag fortsätta skriva i evigheter och dessutom så orkar jag inte tänka mer på ångest - då får jag ångest :)