Att leva med oro

Jag funderar ofta på framtiden, på livet och drömmer om hur det kommer bli. Vad gör jag, vem är jag och hur mår jag om fem år, tio år? Jag hoppas att jag blir positivt överraskad :) Men, man kan inte bara sitta i soffan och vänta på att bli positivt överraskad, framtiden ligger faktiskt i mina händer.
Det får mig att få ångest. Det är ett sånt stort ansvar! Hela framtiden tynger ner mina axlar, det är en ganska tung börda.
I hela mitt liv har jag levt efter principen att göra det så bra som möjligt för mig själv i framtiden just eftersom jag är så rädd för att misslyckas, och är det något man inte vill misslyckas med så är det sitt liv. Detta har gett mig enorm prestationsångest och ständigt ställer jag mig frågan "duger jag?" - jag gör ju allt för att göra just det, duga. Och ändå känns det som att jag hela tiden misslyckas. Jag kämpar och kämpar, för att bli nöjd, och jag har så höga krav på mig själv, på vad jag ska åstadkomma med mitt liv och minsta lilla grej jag gör. Inte konstigt att jag blivit så stressad genom åren att jag fått eksem och mår som jag gör nu.
Just eftersom jag har slitit som ett djur för att jag ska kunna bli lycklig i framtiden så har jag glömt bort att leva här och nu. I stället har jag stressat och oroat mig alldeles för mycket över något som jag egentligen inte ens vet om jag kommer få uppleva. Vad som helst kan hända på vägen (man kan till exempel snubbla på ett bananskal och slå huvudet i en sten, bara för at nämna något). Och om jag får leva ett långt liv, så vill jag inte sitta där och se tillbaka på livet och inse att jag aldrig levde, eftersom jag hela tiden var fast i en annan tid, fast i oron, fast i tanken på att misslyckas (vilket ofta blir en självuppfyllande profetia).
Man ska inte bara sitta i soffan och vänta på att ett bra liv ska serveras på silverfat, men samtidigt inte heller slita häcken av sig för lyckas, i framtiden, för framtiden ligger alltid framför än - man kommer aldrig dit. Sliter man som ett djur kommer man stå där i framtiden och undra varför man gick in i väggen. Nej, lagom är bäst (undrar hur de gör i andra länder, där "lagom" inte finns?), den gyllene medelvägen som man så fint pratar om. Men hur många lyckas i ärlighetens namn leva ett helt liv vandrandes på den gyllene medelvägen? Klart man misslyckas, gång på gång, men konsten är väl att inte gräva ner sig i sina misslyckanden, och inte heller vara rädd för dem, utan genomleva dem och sedan komma ut starkare på andra sidan.
Jag önskar nu att jag kunde säga att jag här med ska sluta vara rädd för att misslyckas och har insett den konst att hantera sina misslyckanden på som jag precis beskrev. Det skulle vara att ljuga. Jag erkänner för er att jag kommer att misslyckas med att hantera mina misslyckanden. Men det är okej. Jag duger ändå. Och det, det ska man övertala sig själv om att man gör tills man tror på det helhjärtat. För det är sant, man duger ändå!


Ett litet tips för att öka sin självkänsla, minst lika mycket till mig själv som er: titta dig i spegeln varje dag och säg till dig själv att du duger och är bra. Hitta sedan minst en grej som du tycker om med dig själv eller är bra på (dina ögon? dina händer? din förmåga att tala, rita, dansa, laga mat, damma mattor?) och säg detta högt till dig själv. Skriv gärna ner det i en liten bok också för att minnas vad du kommit på. Försök att hitta en ny sak nästa dag och gör om samma process.
Alla är bra på något, alla har något som de tycker om med sig själva, det är inte fel att säga det. Alldeles för många är rädda för att berömma sig själva, i tron att det skulle vara egoistiskt eller besserwissigt. Det är inget fel med att vara tacksam för att man är bra på något/ser bra ut! Det är en helt annan sak att tycka om sig själv än att skryta om sig själv. Tänk på att om du mår bra och trivs med dig själv så är du en så mycket trevligare medmänniska och kan hjälpa andra mycket mer (för då finns energin), det är inte egoistiskt, eller hur? :)
Du duger, precis som du är, glöm inte det! Och var inte rädd för att säga det högt, ingen hör. Visst, det känns fånigt, men det har effekt! Kram