Att leva med oro

 

Jag brukar inte alls tycka om när någon påstår att de tär stress som gör att jag mår så dåligt, jag känner ju så tydligt att det är fysiskt. Varför skulle alla symtom komma samtidigt, plötsligt, utan någonting "extra stressande" som utlöste det? Jag vet hur min kropp reagerar på stress, jag har alltid varit mer eller mindre stressad (pga min fobi), så borde jag inte kunna avgöra om det är stress som är orsaken till mina fysiska problem eller inte?
Kanske inte.
Man vill så gärna hitta en lätt utväg, eller en godtagbar utväg. Om det är stress som ställer till det så innebär det noll förståelse från omgivningen och att jag får "skylla mig själv"-tankar, både från mig själv och andra, dessutom en hel hög med "vad-var-det-jag-sa". Dessutom så är det svårt att göra någonting åt, det innebär att hela jag och min livsstil måste förändras för att jag ska må bra, om det ens hjälper (jag är ju alltid jag trots allt, och min fobi försvinner inte bara sådär, jag kämpar, men det tar en evinnerlig tid). Att det skulle vara stress skrämmer mig, det känns som en förlust, ett misslyckande. Som om jag "var för svag", alla andra klarade trycket men inte jag. Jag har skrivit om det innan, men jag gör det igen, mest för att faktiskt skriva av mig, det här är någonting som tynger mig. Jag trampar på min egna ömma tå. Försöker bearbeta och gå in på vägen mot acceptans, det tar emot. Kanske är det varken borrelia, hypothyreos, gluten, candida, zinkbrist eller någonting annat som stämmer in så väl på mina konstiga oförklarliga symtom? Kanske är det trots allt det där jag så ogärna vill att det ska vara, stress. Ett noll till alla andra. Jag är så rädd för att de ska se på mig med förrakt när de får veta att det var stress, det var psykiskt, det var inget allvarligt - och hon som trode att hon var sjuk, skratt skratt. Det skrämmer mig verkligen, den där känslan av att inte duga, misslyckas (kan man misslyckas med att vara sjuk!?! Är inte det sjukt om något hehe...) och så starkt ha sagt att det VISST är något fysiskt, att liksom erkänna att man haft fel och läkarna man så argsint gråtit över haft rätt trots allt. Usch. Jag inbillar mig att OM det skulle visa sig vara en allvarligare sjukdom, borrelia, hypothyreos osv, ja då skulle folk plötsligt acceptera och förstå att jag mått så dåligt och varit så trött, då skulle de ge mig medlidande och be om förlåtelse för att de tvivlat på att det var så jobbigt som jag hävdat. Jag vill så desperat gärna att folk ska förstå mig, inte se ner på mig (för i mina ögon så gör de det)! Varför är det så viktigt, varför bryr jag mig så mycket om det att det hindrar mig från att må bra?!
En bit av mig går sönder vid tanken på att ge upp att det är någonting allvarligare, men kanske måste jag gå sönder av det här ("förlusten") för att sedan kunna bygga upp mig med insikten att det inte är så farligt, att jag inte är värdelös och dålig för att jag tillslut insett att det trots allt är stress som sätter käppar i hjulet för mig. Är det inte SÅ mycket bättre att inse det nu, vid nitton års ålder, än som deprimerad utbränd fyrtiåring som missat halva livet på grund av sin dumdristiga envishet? Blir det inte bara svårare och svårare att acceptera att det skulle vara stress desto djupare jag gräver in mig i det och kanske kostar på en massa dyra tester (i norge för borrelia tex) för att hitta orsaken, som egentligen finns framför mig hela tiden bara det att jag blundar för den, vägrar se eller inse? Den stolthet jag har så svårt att svälja nu kommer bara bli svårare och svårare att släppa taget om ju längre in på nej-det-är-inte-stress-det-är-en-allvarlig-sjukdom-vägen jag går. Men hur gör jag då? Om det är stress, vad gör jag för att övervinna det?
Sådär, jag börjar acceptera, nu vill jag förstå, hur kunde det bli såhär, och vad ska jag göra åt det? Är det mitt fel, är jag misslyckad dålig? Vad innebär det att vara utbränd och stressad, på riktigt, inte som i dagligt tal?
Alla de läkare som sagt att det "bara är stress" (som de uttryckt det, vadå bara? Om det ger mig alla de här symtomen så är det banne mig inte bara! Jag är sjuk, på riktigt - oavsett vad som orsakar allt det här så mår jag pyton, alltså är jag sjuk), varför hjälper de mig inte med hur jag ska gå vidare med det? För alla andra sjukdomar får man råd, mediciner (inte för att jag vill ha det då) eller vidare utredningar, uppfölningar, men när man är stressdiagnostiserad möts man mest av motstånd och misstro känns det som, därför är det så svårt att acceptera. 

Jag hittade faktiskt en bra sida om stress, som förklarar och inte nedvärderar vad det innebär att vara stressad på riktigt, rent kroppsligt. Ta gärna en titt på den: http://www.helhetsdoktorn.nu/tipsv35.htm.
Jag kan checka av nästan hela listan, så egentligen borde jag inte förvånas över att det trots allt nog är stress, all fobistress som plågat mig genom åren visar sig nu - förr eller senare kände jag på mig att det skulle göra det. Dock så är de här symtomen otroligt lika de vid bla hypothyreos, borrelia, glutenintolerans, candida och diverse mineral/vitaminbrister så det är inte konstigt att jag och andra tror att man lider av något sådant. Kroppen är i obalans, precis som den är om man skulle haft någon farlig sjukdom (vilket stress också är! Livsfarlig för att vara ärlig), och jag antar att den obalansen ger de här symtomen oavsett vad som orsakar den, däför är det så lika symtom. Det är egentligen väldigt logiskt, men som sagt svårt att acceptera att det som är SÅHÄR jobbigt orsakas av stress, något som ofta baktalas och förraktas av folk i allmänhet. Men när man har accepterat det och inteser det som ett enormt bakslag så har man vunnit väldigt mycket på det. Då kan man börja bygga upp sig själv igen. Men HUR? Hur gör man för att inte stressa, och för att lugna ner kroppen igen efter många år av stress?

Ps. Hjälp, det känns inte som att jag skriver det här! Jag som så bestämt hävdat att det INTE är psyksikt, INTE är stress, men jag antar att jag är så trött på att kämpa och kämpa att jag är villig att testa allt på en gång för att bli frisk. Varför inte inkludera att det är stress också då, för något som är helt solklart är i alla fall att stress har några fingrar med i spelet! Ja, kanske är det till och med hela anledningen? Egentligen borde jag vara tacksam då, för att det inte är livshotande (om man inte låter det fortsätta vill säga) och faktiskt GÅR att göra något åt, om man kämpar stenhårt (som vanligt alltså...).