Att leva med oro

Fy. Var borta hos några kompisar nyss och vi såg en psykofilm (black swan - men den var faktiskt lite tänkvärd också). Kan ju säga att det var riktigt läskigt att cykla tillbaka i mörkret efter det. Hatar att se sådana filmer. Jag visste inte vad jag gav mig in på, de hade valt filmen innan jag kom dit och tydligen visste inte de heller vad de gav sig in på haha.
Usch, när jag kollar på helt sjuka filmer så tror jag att jag själv ska bli/göra som de på filmen, och det är riktigt obehagligt. Mår skitdåligt efter jag har sett på film där någon blir helt galen och gör crazy stuff. Tror liksom nästan att det kan smitta om man ser sånt. Som tur var så snackade vi väldigt mycket om filmen efteråt, och analyserade den, så att man fick ut alla de där sakerna som fastnat i hjärnan och på näthinnan. Fick veta att de andra också känner så, att de tror att de ska bli galna efter att de sett sånna filmer. Trodde jag var ensam om det, men som mamma säger "om du känner något så kan du slå dig i backen på att det är fler som känner så", det finns inget nytt under solen (brukar man säga iaf).
Så varför tror man alltid att man är den enda som känner/tänker/gör vissa saker? Hur stor är den sannolikheten liksom! Jag gick omkring jättelänge och kände mig helt ensam om min fobi. Okej, jag visste att det fanns andra som också hade spyfobi, men jag trodde inte att de tänkte lika 'konstiga' tankar eller gjorde lika 'fåniga' grejer som jag (pga fobin). Det var en sån lättnad att sedan upptäcka att det finns de som är av samma skrot och korn som mig. Så skönt att få "bekräftelse" på att jag inte är helt störd, för om andra med samma fobi (eller sjukdom skulle man kunna säga, för det är som det) som mig tänker och gör likadant så är det något som tillhör fobin, ett symtom, en biverkning - det är inte något som tillhör mig, det är inte jag som är störd. Vilken lättnad att komma till den insikten!