Önskan om ett lyckligt slut
Nej mamma, ledsen att göra dig besviken men jag har inte gått upp såhär tidigt. Eller tidigt och tidigt, för de flesta skulle att sova till den här tiden vara världens sovmorgon, men för mig som sover fram till lunch skulle det vara tidigt.
Troligtvis sover jag just nu bättre än andra dagar eftersom min pojkvän är här och jag vet att jag inte behöver vara ensam alls under dagen eller när jag vaknar. Känns väldigt skönt att slippa oroa sig.
Jag tänkte bara att jag kunde bjuda på en liten dikt medan jag får min skönhetssömn, eftersom jag som ni märkt hittat den där väldigt smarta funktionen med tidsinställda inlägg.
Som ett litet barn
gråter jag
när sagan slutar olyckligt
Jag vill att livet ska vara fyllt
med rosor och solsken
inte damm och gråa moln
Jag önskar mig en saga
som slutar som på låtsas
fast är verklighet
Skriven av mig dec 2010
Jag har gått hos BUP i hopp om att få hjälp från psykologen där med min kräkfobi, men han började bara prata om en massa andra grejer. Hade ju lite andra problem oxå så då blev de aldrig nåt om kräkfobin. :/
Heeej!=)
Har bara läst din header, mer han jag inte. Haha... Ska bara säga de att du är verkligen inte ensam. Jag är en av dom. Kräkfobi, panikångest, socialfobi! HEPP HEPP! Ja allt de där...
Hur länge har du levt så här??? Är du isolerad??
sv: haha sant! sommar är så himla skööönt... vintern borde försvinna NU
Svar: Haha ja ellerhur. Det hade inte slutat bra om den hade jagat ensamma mig:P
Okaj bra att du har skaffat en mail. Jag fortsätter skriva här och skriver på mailen när jag har lite personliga frågor eller något. Haha kunde du inte sova inatt? kram
Hej Emma :)
Varför kan du inte läsa mer? :P kul att du lämnade en kommentar :D
Jag har haft min spyfobi hela livet, och där till också panikattackerna, men de har gått i vågar, mestadels av tiden har de varit bundna till specifika spy-situationer, men nu attackerar de mig fritt känns det som :O
Nej jag anser inte att jag är isolerad i alla fall, och det tror jag inte att någon annan anser heller. Jag är en väldigt social tjej, och är rädd för att vara ensam, så därför är jag mycket med folk (även om min fobi lika gärna kunde utvecklat sig åt hållet att jag inte vågar träffa folk för då kanske man blir smittad av något, den tanken har funnits ja). Men ah, jag försöker leva livet som jag skulle gjort utan min fobi och panik, ibland är det väldigt svårt, men för det mesta fungerar det i alla fall. Men det är jobbigt när den hindrar en att göra saker man vill... Jag vill till exempel åka till NY, men det vågar jag inte pga fobin. :/
Klart jag kunde läst mer, men hann inte=) Hittade bloggen o kände att jag va tvungen skriva något innan jag stack.
Intressant att läsa om en annans emetofobs liv=)
Så olika de kan va...
Till Emma: haha, jag förstår ^^ trodde det var för att du inte vågade läsa mer eller något :P oj, intressant att du tycker att det är olika! På vilket sätt är det olika, hittills tycker du? :P
Jag frågade om du va isolerad och du sa nej. Fanns en anledning till frågan=) Själv va jag isolerad i mitt hem i ca 6 år. Sen tog jag mig ut mer o mer. Men kan fortf. inte ta mig utanför länet. Kan du göra vad som helst? Resa utomlands tex?
Till Emma: hmm, jag förstår nu vad du menar med olika. Så lika, men ändå så olika. Det är samma rädsla som binder oss, men på olika sätt. Mig gjorde den livrädd för att vara ensam, dig gjorde den tvärt om med. Det kunde lika gärna varit så att jag blev rädd för att ta mig utanför hemmet, för att det fanns folk utanför som kunde smitta mig med otäcka saker osv, jag har tänkt på det många gånger, att "hur kommer det sig att jag inte blev isolerad? det borde ju vart det "smartaste" sättet att undvika spysjukor" (smart är det ju inte egentligen, men om man ska ta fobins tankar), men det blev inte åt det hållet min fobi växlade, vilket jag känner var väldigt skönt. För min fobi begränsar mig väldigt mycket, men den hade begränsat mig mycket mer om jag då valt att isolera mig i stället. Kan mycket väl tänka mig in i hur jobbigt det måste vara :/
Sex år är lång tid. Hur fungerade det med skola och sådär? (om du nu gick i skolan under den tiden, vet ju inte hur gammal du är). Skönt att du vågat ta dig ut mer och mer i alla fall, det måste kännas som en befrielse att åtminstone kunna röra sig inom länet? Fortsätter du jobba med att ta dig ut längre bort?
Nej jag kan verkligen inte göra vad som helst, men jag kan göra mycket måste jag nog ändå säga. Jag har varit utomlands många gånger ja, men det har inte varit lätt! Usch fy för vad rädd jag har varit för att flyga till exempel. inte för att flyget skulle störta, nej för att någon skulle bli illamående. och att var i ett annat land, med annan bakteriekultur och mat och så. Fy vad det har varit kämpigt, men jag älskar att resa! Jag hoppas att du en dag ska kunna sätta dig på ett flyg, eller kanske ta tåget, och se världen. Det är underbart, det är värt den plåga man får genomlida för det. Ha det som mål? :)
Va man börar tänka när man pratar med andra i liknande situationer....
Va glad för att du inte blev isolerad. De är ett helvete. Jag tog studenten. Mådde inte bra och satte mig i min lägenhet o där satt jag i ca 6-7 år...
Skolan tog helt klart stryk för allt kom tillbaka dom två sista åren. Allt började ju när man va liten...sen tog de en paus o kom tillbaka... Så deblev inte mycket gjort i skolan. Förurtom att jag satt och letade info om varför jag mådde så dåligt...hehe!
Jag slutar aldrig jobba med mig själv=)
Men just nu sitter jag fast lite...
