Att leva med oro

Du är en dålig människa. Du får skylla dig själv för den situation du har försatt dig i. Du kunde ha tänkt på det där innan du hoppade i säng med första bästa kille.

Det är sådana åsikter som slår en ung mamma i ansiktet då hon tar en tur med barnvagnen på stan, i parken, eller i mataffären. Blickar och viskningar, när de tror att hon inte ser. Men hon känner, för hur skulle det gå att missa, när dömandet är så uppenbart?

Vilka är vi, som inte har en aning om vad hon har genomlidit, att döma den här unga mamman? Kanhända var det en våldtäkt! Eller faktiskt någonting som skulle kunna hända vem som helst som är sexuellt aktiv; ett preventivmedel som inte skyddade som det skulle. Vi kan inte dra alla över samma kam och förmoda att de som har blivit med barn i sin ungdom har blivit det med någon kille på någon fest någonstans. Men det är de personerna vi hör om. De andra finns runtomkring oss i tysthet och tar skada av vår fördomsfullhet.

Vi är så snabba på att döma och peka ut, men tänker vi på konsekvenserna? Oftast inte. Vi vill inte vara med och bidra till att dessa människor känner sig ännu mindre accepterade i samhället! För det är ganska självklart, att om de känner sig mindre värdefulla, så bidrar det inte till att göra dem till bättre mammor. Och genom vårt dömande, vår intolerans och arrogans – vår tro att vi själva minsann har gjort saker på ett mycket bättre sätt – bidrar vi till att få dessa personer att känna sig som sämre människor.

I stället borde vi så gott som möjligt stötta dessa unga mammor. Ge dem uppmuntran och beröm. Hjälpa till på de sätt vi kan. Visa att de inte är ensamma. Inte bara för deras och deras barns skull, utan faktiskt, för hela samhällets skull. Dessa barn är vår framtid. De kan inte välja vilka föräldrar de får, men vi kan välja hur vi behandlar deras föräldrar och på så vis vara en hjälpande hand för de oskyldiga barnen. Ett leende smittar. Möts mamman av ett leende kanske hon orkar leka tre minuter mer med sin son eller dotter. Och det betyder mycket mer än tre minuter i det stora hela.

Om de går med barnvagnen i parken så gör de troligtvis sitt bästa för att vara en bra mamma! Och då förtjänar de att mötas av en leende medmänniska. Inte ett dömande ögonkast.

Alla kan göra misstag. Alla har vi gjort misstag. Alla kommer att göra misstag. De här unga mödrarna har faktiskt – om man väljer att se ett nytt liv som ett misstag – tagit sitt ansvar, försökt rätta till ”misstaget” och behållit barnet. Det borde applåderas istället för smutskastas. Att vara mamma är ingen lätt sak, oavsett om man är ung eller gammal, och alla mammor förtjänar beröm och credit för det jobb de gör, den energi de lägger ner. Jag bugar och bockar och beundrar de unga mammor som kämpar mot allt förakt de möts av! Visa dem ert stöd – förgyll deras dag med ett leende i parken!