Att leva med oro

Det här inlägget kommer bli jobbigt att skriva. Det är så stort, så jobbigt och så... svårt. Hur ska jag göra för att få ner det svart på vitt?

Jag var hos psykologen i förrgår, och han trampade på en öm tå, hittade min akilleshäl. Det var som om han slog mig i huvudet med en stor klubba, jag liksom vaknade till och insåg något som jag förträngt och inte velat inse men undermedvetet vetat hela tiden.

Vi snackade om mål med min behandling. Jag sa att mitt absolut högsta mål skulle vara att bli fri från fobin helt och hållet, men att jag inte trodde att det var möjligt. Då frågade han mig något konstigt, han frågade vad jag hade för mål mer, som spyfobiker. Vad menade han?
Därefter ställde han sig upp, bad mig säga två namn: Felicia och Felix blev det, fråga mig inte varför. Han skrev ner det på whiteboarden och förklarade att både Felicia och Felix var livrädda för att åka tunnelbana! Felicia hade som mål att trots allt kunna åka tunnelbana när det behövdes, medan Felix mål var att aldrig någonsin åka tunnelbana. Båda gick i KBT och ville bli av med sin rädsla, men samtidigt hade de alltså de här målen - Felix ville inte vara rädd för att åka tunnelbana, men han skulle fortfarande aldrig sätta sin fot på tunnelbanan.
Jag började ana vart det här skulle leda, men förstod inte då vad det skulle betyda för mig.
Psykologen frågade mig vem av dessa personer som skulle svara bäst på behandlingen? Såklart förstod jag att det var Felicia. Varför? Hon hade en bättre inställning. Precis.

Felix skulle med sin inställning visserligen göra som psykologen sa till honom, men han skulle hela tiden slingra sig, hal som en ål. Hitta kryphål. Alltid utföra uppgifterna med baktanken att aldrig någonsin behöva åka tunnelbana, bli så fri som möjligt från fobin, inte vara rädd, ja visst, men aldrig ställa sig på tåget!

Sedan bytte psykologen ut fobin. Nu hade de spyfobi. Felix hade som mål att aldrig någonsin behöva kräkas. En klubba träffade mig hårt i huvudet, och jag insåg, att det är mitt mål med och har varit hela tiden - att aldrig någonsin behöva spy.

Han frågade mig vem jag var mest lik. Jag satt bara tyst, skämdes liksom för det jag precis kommit på mig själv med att undermedvetet ha tänkt hela tiden.
Jag är som Felix.
Plötsligt förstod jag mycket mer om mig själv och behandlingen, jag är som Felix, det är därför det inte fungerar! Fast, trots allt så är jag inte riktigt som Felix... så tillslut sa jag att jag är en blandning. Mitt mål, fobimål, är visserligen att aldrig någonsin behöva spy, men samtidigt har jag lyckats kompromissa med fobin till den graden att jag ska kunna hantera när andra runtomkring mig blir sjuka och spyr (till exempel framtida barn).
Psykologens svar på det var att jag alltså är som Felix, fast har kompromissat till att stå på perrongen och se på när andra åker tunnelbana, aldrig i livet åka själv, men se på kan väl fungera. Med den inställningen så fungerar behandlingen till en viss gräns, men när den gränsen är nådd, vad händer då? Ja, precis, man hoppar av. Återigen tog han upp något känsligt "var det inte det du gjorde med din förra behandling?", då när jag var elva och livrädd för att psykologerna skulle tvinga mig att spy, ja det var det jag gjorde. Jag kände mig så liten när han konfronterade mig med det, så skamsen, svag, misslyckad, påkommen, genomskinlig. Ja, jag kände mycket, men viktigaste känslan av alla var den här: äntligen förstod jag varför jag inte lyckades, varför behandlingen tog stopp där och jag inte verkade bli bättre, varför jag nu har kommit till ett liknande stopp - jag kommer inte framåt i behandlingen. Nu vet jag varför, det är INTE för att jag är misslyckad och inte anstränger mig nog, nej, det är för att jag fightas med och mot mig själv, det blir kaos, jag har två viljor som krockar. Det blir att jag slingrar mig, både följer och inte följer behandlingen, jag följer min egen behandling, som visserligen är bra grejer, och saker som jag behöver träna på, men de kommer inte ta mig förbi tröskeln. De kommer inte göra att jag vågar gå på tunnelbanan!
Att inse är första steget till förändring.

Kanske låter det som om det skulle vara uppenbart att jag har haft det målet hela tiden, men nej, jag har inte fullt ut insett vad det har betytt för mig i mitt liv, och att jag på riktigt har haft det som mål: att aldrig någonsin behöva kräkas. Att det faktiskt har varit ett mål. Någonting jag strävar efter att uppnå, att om jag spyr så är det ett misslyckande. Som ett krav, och jag gör allt jag kan för att klara av uppgiften.

Jag har hela tiden trott att jag verkligen kämpar för att bli av med min fobi - och tro mig, det gör jag - och att jag har rätt inställning: jag ska klara det här, jag kan, jag vågar osv. Jag gör mitt bästa i alla uppgifter, gör till och med svårare grejer än jag blir ombedd att göra, så varför fungerar det inte?
Jag har blivit förnärmad när psykologen har antytt att jag inte har rätt inställning, att jag inte gör uppgifterna. Det har gjort mig irriterad, eftersom jag anser att jag gör "svårare" uppgifter, och att det väl borde räknas lika mycket, om inte mer, än att jag gör precis de uppgifter han ger mig?
Jag har inte tyckt det varit fel på min inställning, för jag har inte varit medveten om detta mitt andra mål, men psykologen har tyckt att det varit något som inte fungerade som det skulle och nu satte han huvudet på spiken. Först nu förstår jag också det som han visste, det som jag vägrade acceptera, men kanske kände på mig trots allt. Jag har hela tiden haft ett annat mål vid sidan av, fobimålet: att aldrig någonsin behöva spy! Det har gjort att jag har slingrat mig, varit hals om en ål, hittat kryphål. Anpassat uppgifterna, så att de har verkat lika svåra, men egentligen har de inte fyllt sin funktion. Och jag har inte gjort dem helhjärtat - medvetet har jag gjort dem helhjärtat och lite därtill, men omedvetet har jag fått mig själv att verkligen tro att jag gör uppgifterna på rätt sätt och ger mig själv svårare uppgifter, när jag i själva verket undermedvetet hittat ett kryphål att fly från faran genom. Allt för att inte göra något som på riktigt kan få mig att spy.
Jag har såklart målet att bli fri från min fobi, men eftersom min fobi samtidigt har att aldrig spy så blir det motsägelsefullt, jag slits liksom isär och tvingas att kompromissa, vilket gör att behandlingen blir lidande.

Så vad ska Felix göra för att svara bättre på behandlingen? Frågade psykologen.
Ändra mål, blev mitt svar tillslut.

Jag står i vägen för mig själv, och måste på något sätt försöka nå mitt undermedvetna och börja acceptera tanken på att jag kommer spy, det är oundvikligt. Att spy är en naturlig del av livet, som min psykolog sa. Först när jag inte spjärnar emot tanken på att behöva spy kommer min behandling börja fungera på riktigt, först då kan jag komma vidare, ta nästa steg. gå längre in på vägen mot ett fobifritt liv än jag någonsin tidigare varit (eh, förutom innan jag var ett år och inte hade någon fobi då). Nu när jag vet att jag har två mål som krockar med varandra så kan jag vara medveten om hur denna krock påverkar mig i varje övning jag gör, och medvetet välja att lyssna på den röst vars mål är att jag ska bli fri från fobin, men som också kan innebära att jag spyr längs vägen. Vågar jag? För att bli fri så måste jag.
Det är nu den riktigt jobbiga och läskiga biten på resan börjar, jag tänker försöka, jag ska röra till det där inom mig, ändra fobimålet och våga utmana mig själv - på riktigt. Inga mer kryphål. Jag är rädd, livrädd.

Den här gången fick jag som läxa att kolla på spyklipp på youtube, dels när Ron (i Harry Potter) spyr sniglar, och sedan det här klippet när en tjej spyr i direktsändning för att hon har mensvärk: http://www.youtube.com/watch?v=5ApJFkLsxek. Jag ska inte kolla på det och ge mig själv försäkringar, trygghetstankar, utan kolla på det och faktiskt konfrontera att jag kan bli så äcklad att jag spyr av att kolla på det. Riktigt leva mig in i det. Det tillhör det här nya tänket, tänket där målet att aldrig spy inte ska finnas med...

När jag gick till tåget hem från psykologen var jag fortfarande fast i samtalet vi haft. Äntligen förstår jag, men hur tar jag mig vidare med den här insikten, hur förändrar jag mitt sedan länge ingrodda fobimål?
Det här var nog det viktigaste samtalet vi har haft hittills.