Tröstande ord
Jag är förtvivlad, jag mår inte bra alls och ingen vet varför. På vårdcentralen får jag ingen hjälp. Jag vill så otroligt gärna få tillbaka min energi igen, orka njuta av livet, må bra. Jag har sökt mig till massa läkare på flera olika håll och alla skickar hem mig med att det är stress, men ingen talar om för mig hur jag ska hantera det (räknas inte det också som en sjukdom om det har gått så långt att det satt sig fysiskt i kroppen?), mer än att de säger att jag ska gå till psykolog, och det gör jag ju redan. Fast o andra sidan...vad ska de göra? De kan ju inte göra så mycket mer än att säga till mig att "leva mindre stressigt och gå till en psykolog", det är bara så enormt frustrerande att ingen, varken de eller jag, vet vad man ska göra för att jag ska kunna må bra igen. Är det fobin som ställer till det så är det lite knivigt, för den försvinner inte direkt genom ett trollslag, och alltså kommer det ta LÅNG tid innan mina fysiska symtom blir bättre. Det skrämmer mig, för jag kommer nog hinna trilla ihop i en liten trasig pöl innan dess.
I alla fall, igår fick jag ett mejl som gav mig hopp, om inte annat så blev jag väldigt glad för att NÅGON (inom sjukvården) verkar vilja ge mig en chans och i alla fall försöka hjälpa mig! Vilken underbar känsla!
Såhär stod det:
"Hej
Jag har försökt ringa dig ett flertal gånger men kommer till ett mobilsvar.
Du kan väl höra av dig så kanske jag kan hjälpa dig med ditt problem.
Du kan ringa mig på ......Med vänliga hälsningar ....."
TACK! Äntligen någon som svarar, och dessutom verkar bry sig. Nu får vi se vart det här leder, jag ska inte hoppas på för mycket för då blir jag bara besviken, men man vet aldrig, den här gången så kanske... Hopp är bra, det är en skön känsla.
Kommentarer
Trackback
