Panik på bion


Undrar hur många mer än mig som satt och hade ångest (antagligen fler än man tror som får ångest i just biosalar, mörkt, mycket folk, trångt osv... det är nog inte bara jag iaf).

Idag var jag på bio med min pojkvän och såg Harry Potter.
Harry Potter böckerna har verkligen betytt mycket för mig genom åren, de har gett mig livsglädje, tröst, hopp, igenkänning, en avslappnad stund... ja, de har verkligen betytt mycket för mig helt enkelt (ska inte gå in djupare på det hehe), så jag har sett fram emot att se filmen.
Jag tycker att det är läskigt att gå på bio, eftersom jag nästan varje gång jag har gått på bio sedan jag var liten har fått panik inne i biomörkret. Ett trångt rum, instängd med massa andra personer, mörkt... tänk om någon där inne är magsjuk och smittar mig (vi andas samma luft där inne under lång tid), eller tänk om någon skulle spy, tänk om jag skulle börja må jätteilla/behöva spy/få panik och därför springa ut mitt under filmen (ofta sitter man så att det är krångligt att ta sig ut). Det sätter igång tankarna och pulsen på mig kan jag tala om för er, och att känna sig instängd eller varm när man har ångest förstärker panikattacken väldig mycket.
Jag tänkte att jag kanske kommit så långt att jag skulle slippa få panik, att jag skulle vara så upptagen med att kolla på filmen (det var ju trots allt Harry Potter!), men tyvärr så slapp jag inte undan. Det konstiga var att panikattacken inte började med att jag tänkte läskiga tankar, vilket den brukar göra. Jag var verkligen inne i filmen! Kanske lite väl inne i den, för när det började bli riktigt intensivt - de var rädda, upprörda, grät, och det var spännande - så började min kropp leva sig med i filmen, ni vet, när man ser på film så påverkas man. Händer något glatt så blir man själv också glad, är de ledsna så sätts man in i den känslan och spänning får hjärtat att klappa lite snabbare. Det var precis vad som hände, mitt hjärta började klappa snabbare och jag satt på helspänn (hehe, även om jag visste hur det skulle gå :P) vilket antagligen min hjärna har spårat ut som panik-signaler och därför kopplade på hela systemet! Det resulterade i en av de värsta panikattackerna som jag kan minnas att jag haft... Hemskt!! Jag satt där inne på bion och grät, skakade och klämde sönder min pojkväns hand samtidigt som jag viskade till honom att det kändes som om jag skulle dö, eller spy. Som tur var så passade det in i filmen att gråta/bli "uppjagad" just där, så förhoppningsvis var det ingen som reagerade på att jag var jätteknäpp eller något. Fy, det kändes verkligen som att jag skulle dö, jag brukar inte känna det när jag har panik utan brukar tro att jag kommer att spy  (vilket jag med min fobihjärna tycker är mer skrämmande), men nu fick jag verkligen kvävningskänslor och dödsångest. Självklart trodde jag dessutom att jag skulle spy! Hjälp, vad skulle jag göra om jag var tvungen att spy inne på bion!! Jag skulle förstöra filmen för alla, och typ få världens panikutbrått, skrika på hjälp, göra alla andra rädda. Åh, vad tanken på att behöva spy där inför alla var skrämmande. Jag ville så gärna rusa ut från bion, men visste att om jag gjorde det så skulle jag nog aldrig mer våga gå på bio, jag var tvungen att sitta kvar, lita på psykologen som sagt att det finns ett tag för hur illa paniken kan bli, att den alltid går ner igen. Det gjorde den, tillslut, efter mycket plåga, men den gick ju trots allt tillbaka igen - jag dog inte, jag spydde inte, jag rusade inte ut... men min pojkvän fick ganska ont i handen och kunde inte direkt koncentrera sig på filmen om man säger så. Jag är verkligen förvånad att han älskar mig och vill ha mig trots att han har sett den här sidan av mig, varit med mig när jag haft ett sånt här panikutbrott - han tycker inte att jag är helt störd i huvudet trots det. Även om han inte alls förstår (han tycker att det bara är att "tänka rätt o styra över sina känslor") så accepterar han och gör sitt bästa för att stötta mig, det är jag så enormt tacksam för, han tycker verkligen om mig precis som jag är för han har sett mig i "mina värsta stunder" (när jag är som ynkligast mitt i en panikattack, eller när eksemet förviridit mitt ansikte till en stor flagnande klump osv). Skönt att man har saker att vara tacksam för mitt i allt elände, jag är tacksam för att jag har folk som älskar mig trots att jag är som jag är.

Usch, rädslan sitter fortfarande kvar, minnet av skräcken jag kände på bion. Det var längesedan jag hade en större panikattack nu (tack och lov, underbart!) så jag är väl fortfande lite chockad och skrämd över hur läskigt det faktiskt är. Jag måste försöka hantera det här på ett sånt sätt att det inte hindrar mig att gå på bio i framtiden. Egentligen borde jag gå på bio i morgon igen, bara för att visa för mig själv och övertyga min hjärna (innan den hinner spåra upp ett till felaktikt spår) att det inte är farligt att gå på bio - det är trevligt. Men att gå på bio själv, nej tack, det är lite att ta i.
Nästa gång jag går på bio (för det SKA bli en nästa gång, jag vägrar låta det här hindra mig) så kommer jag vilja boka biljetter i kanten, nära nödutgången, men det ska jag inte tillåta mig själv att göra, för gör jag det så bygger jag på rädslan istället för att utmana den. Jag är glad att jag lyckades sitta kvar idag, fastän varenda fiber i min kropp ville därifrån och var övertygad om att jag skulle spy rakt över personen framför mig om jag inte sprang iväg. Det är ingen lätt grej att försöka bli av med en fobi, det är långa uppförsbackar med många fallgropar på vägen, men på något sätt ska det gå.


Kommentarer
Postat av: Fröken Hulda

Starkt att stanna kvar med vetskapen att det faktiskt skulle gå över. Vet inte om jag klarat det. Antagligen hade jag det för inners inne är vi ju kloka människor som vet att det är "hjärnspöken". Det är hemskt när man hamnar i situationer som triggar igång paniken och man inte har nära hem till tryggheten. Var glad att du har din fina och förstående pojkvän. Det är inte många med panikångest som har det så bra/Kram

2011-08-04 @ 07:24:40
Postat av: Josefine

Åh vad duktig du är som satt kvar! Det är sånt som gör en stark i slutändan tror jag faktiskt :) Förstår hur du kände där inne, har själv varit där. USch jag gillar inte heller att gå på bio på grund av samma saker som dig. Men jag gör det då och då. Imorgon ska jag gå med en kompis och hennes syster. Jag är lite orolig för det, men inte så som jag varit förut. Jag har blivit mer van vid det nu när jag gått flera gånger. Så om du också gör det, som du också säger att du tänker göra, så kommer det blir bättre, det blev det för mig och du har ju samma fobi så jag tror på dig! Skönt att din pojkvän älskar dig för den du är, då är han en bra kille, som accepterar dina svårigheter. Fler sådana personer borde finnas :) Kämpa på! Hur gick europaresan? Kram

2011-08-07 @ 16:30:06
URL: http://josseskriver.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0