Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

Morgonpigg... eller inte.

Kommer jag våga gasa upp snabbt och tvärbromsa? Ihhh.

Hjälp, vad gör jag vaken den här tiden (halv sju är klockan nu)? Har jag blivit tokig? Nejdå, men jag ska iväg på halkkörning, riskutbildning 2. Jag är hemskt nervös! Väldigt rädd för att jag ska få en panikattack eller något under dagen. Och tänk om jag hamnar med någon jätteskum person? Eller tänk om jag blir så hungrig att jag börjar må illa? Jag är vrålhungrig nu, trots att jag har ätit frukost (kan inte äta mer, är hos min pojkvän och youghurten tog slut) och vi kommer bara få en macka. Tankefälla jag har trillat ner i: katastroftankar.

Det ska ju faktiskt bli lite roligt och spännande också, jag får försöka hålla fast vid det. Roligt och spännande.

Du fixar det där kanon! alla som jag känner säger att just halkan är det roligaste med att ta körkort:)



Svar: jag är nervös som attan in för london, just med tanke på maten, flyget, hotellet, omgivningen, kaoset som har varit och är(?) där nu. Tänk om något händer! de har ju sagt att de kan stänga av tunnelbanorna om de tycker att det är nödvändigt, då finns risken att vi inte kommer till/från vårat hotell som ligger en bit bort. men men vi får se!



Kanske är det bra att prova sig fram med maten ibland, men gluten är svårt, för om du slutar äta det nu, och sen vid något tillfälle får hjälp, då kommer du aldrig få rätt diagnos även om du blir "frisk" utan gluten, är du med? Pappa slutade äta gluten, INNAN han gjorde testerna, då läkta hans tarm ihop så pass mycket att han aldrig fick "diagnosen". det kan vara värt att tänka på, och man måste vara så jääääkla noga, speciellt de första året, ingen stärkelse över huvutaget om det inte står inom () att det är av majs eller potatis.

Men jag hoppas samtidigt att du blir bättre:)



Det känns jätte bra att ha jobbat klart och klarat

det, var verkligen en bekräftelse på att jag kan! Jag går ju hotel och restaurang så jag är ju lite varm i kläderna redan innan jag började jobba men det ger mig så mycket mer erfarenhet då jag faktiskt får prova på det på riktigt.

Dock är det lite jobbigt att må dåligt samtidigt, att spy är aldrig trevligt, men man får stå ut, det är inte så ofta men ändå oftare än många andra.



Jag har fundera på en sak, när klassas du som "frisk" från din fobi? Måste du kunna spy själv utan att tycka det är äckligt, eller ska du "bara" komma från katastroftänkandet och kunna leva friare?



Kram på dig, det var länge sedan jag skrev, men jag tittar fortfarande till dig:)