Att leva med oro

 

Jag tänker ofta på min morbror... saknar honom, tycker att det är overkligt att han inte finns mer, tänker på hans barn, mormor, mamma. Det är hemskt. Nu gråter jag inte så fort jag tänker på honom i alla fall, även om jag såklart är ledsen. Vissa situationer får tårarna att trilla, om folk pratar om någon de känner som dött i cancer, eller döden över huvud taget till exempel.
När jag saknar honom eller tänker på det som hänt extra mycket så sätter jag på någon av de låtarna som spelades på begravningen (jag har hans ipod) och ägnar lite tid åt att verkligen sakna och tänka. Det brukar kännas skönt. Ibland kollar jag in på hans facebooksida... där har tiden stannat.

Extra mycket tänker jag på honom en dag som den här, 13e. Då är det exakt ett visst antal månade sedan han dog - varför hakar man upp sig på det? Idag är det exakt fem månader sedan han dog. Så lång tid, men ändå så kort. Det är konstigt det där med tid.

Jag har sparat de senaste smsen jag fick från honom:

"Åh, min goding" En bamsekram får du!!!"
"Det du gör betyder riktigt mycket! Kram!!!"
"Lyxhotell här gumman! Endast 80 kr dygnet"

Det sista skickade han tre dagar innan han dog, humorn, ironin och trots allt den positiva inställningen fanns med in i det sista. Jag är glad för de här smsen, och att jag har sparat dem. Men hur länge kan man spara sådant? När är det dags att "släppa taget"? Jag tror att man väljer det själv, när man är redo.

Vi alla saknar dig något otroligt fina morbror bäver! <3


Ps. Jag får verkligen anstränga mig för att skriva det här om honom istället för till. Han känns mer levande, mer närvarande, om jag skriver till honom... men, det är ju just det, han är inte levande. Jag kan inte låtsas som om det bara vår lång tid sedan vi sågs hur länge som helst.