Att leva med oro

Jag vet inte riktigt vad som rör sig uppe i huvudet på mig just nu, alldeles för mycket. Massa nervöshet, utöver det vanliga fobinervöset.
Snart börjar skolan! Jag ska börja högskolan. Det är väl en sån där sak som nästan alla är pirriga och nervösa för. Sen har vi körkortet, snart smäller det (eller... jag föredrar "snart gäller det", för smäller det så har jag antagligen krockat och får inget körkort :P). Uppkörningen är bokad tills om ca tre veckor! Jag är superdupernervös, men återigen, det är väl nästan alla inför sin uppkörning?
Wow, två grejer som jag oroar mig inför som faktiskt är helt mänskliga. Den oron/nervositeten är en barnlek för mig, faktiskt, jag är van vid så mycket hemskt läskig oro att den här oron mest blir spännande, men det är fortfarande nervöst och oroligt, vilket alltid slukar energi.

Vad är det med mig? Det har tagit över en timma att äta en tallrik med youghurt. Jag har bara inte fått ner det, trots att jag inte ätit något sedan frukost, eller kanske just därför (jag kan inte äta om jag mår illa, vilket man gör om man inte har ätit på en hel dag). Eller kanske är det för att det snurrar runt så mycket innanför skallbenet?

Andra saker som flyger runt i huvudet på mig är det här med sjukdomar... borrelia, jag kan inte riktigt släppa det. Jag sitter och kollar på en dokumentär om borrelia som gör mig mörkrädd - jag hoppas verkligen att det INTE är borrelia, men måste erkänna att jag inte kan förneka alla de symtom som stämmer överens. Framför allt är det att jag faktiskt hade antikroppar mot borrelia som får det att väckas i pannan, jag måste kolla upp det där. Det jobbiga är ju att det kostar ca 10 000 om man ska åka till Norge och ta prov, och då vill man helst vara säker på att det är borrelia, dvs att det är värt det... fast, det är ju just det som är problemet, att man inte vet ifall det är det eller inte. Ajdå.

Jag har lyssnat på ”what are words” om och om igen i flera timmar idag haha. Den är bara så bra! Och när man vet storyn bakom låten så blir den ännu bättre, tänk om alla killar (och tjejer) var som han - han har såklart sina dåliga sidor också, men på just den punkten. http://www.youtuberepeat.com/watch/?v=nQY4dIxY1H4&ob=av3e. Repeat repeat repeat :)

Usch, en sak som gör mig ledsen är att jag känner mig så jobbig hela tiden. Som att jag inte passar in. Jag vet att det är fobin som spökar där med, indirekt. Varför jag känner mig så är för att mina kompisar här är så ... snabba. Jag är långsam som en snigel i deras ögon.
Problemet är att de är sånna där som är jätteeffektiva och inte vill lägga en sekund mer på saker än nödvändigt. De är i den ytterkanten, medans jag är i den andra ytterkanten. Det krockar.
Vi spelar väldigt mycket brädspel tillsammans, och jag har väldiga problem med att ta beslut, för mig är varje beslut lika stort som om det skulle varit livsavgörande, och då kan ni tänka er att det tar lite tid. Jag försöker verkligen vara snabb, jag vet att det inte spelar någon roll om man vinner ett spel eller inte (vilket är det värsta det beslutet kan leda till, att man förlorar), men ändå, jag vill alltid vara den duktiga flickan, är rädd för att inte duga, och om jag  gör dåliga drag (dvs inte gör så bra ifrån mig som jag KUNDE ha gjort) så känner jag mig misslyckad. Jag har sånna enorma prestationskrav. Det värsta är att jag samtidigt har en allt för stark vilja att vara till lags hela tiden, och när alla ständigt klagar på att jag spelar så långsamt, suckar och försöker stressa på mig, ja då får jag väldigt mycket ångest över att jag gör dem irriterade, men samtidig så KAN jag inte vara snabbare eftersom det stressar mig så mycket att jag går i taket. Det är väldig påfrestande att ens förmåga faktiskt inte räcker till, jag känner mig som en dyslektiker som de försöker hetsa att läsa en minimal text jättefort.
Det är stressande också att försöka passa in i en roll som man inte riktigt är stöpt att passa för. Visst kan man slipa och skala bort saker så att man tillslut får plats i formen, men då förlorar man samtidigt något annat.
Det mest frustrerande är att jag inte hänger med i det snabba tempot för att hjärnan inte hinner med. Det blir kortslutning, tankarna når inte fram, allt blir bara förvirrat eftersom jag inte hinner förstå, det går liksom för fort vilket resulterar i att jag blir väldigt irriterad. Usch, det här gör verkligen att jag känner att jag inte passar in. Alla andra hänger med och klarar av tempot, men inte jag. Jag har andra kompisar som är som jag, men de bor på andra platser i Sverige och är inte de jag umgås med varje dag, därför blir det att jag tror att jag är jättedålig och onormal. Jag är verkligen inte osmart så det är inte det, jag är bara... långsam, det har jag alltid varit.
Det här gäller inte bara när vi spelar spel utan hela tiden, när vi ska åka iväg någonstans, packa, fixa mat. Allt tar dubbelt så lång tid för mig som för dem, jag är omständig, det vet jag (det lever kvar sedan jag var liten och hade massa ritualer -OCD, tvångshandlingar - som tog tid att utföra, jag är alltid väldigt noga också. Så, som sagt, fobin har sin del i det här också). Jag står ut med det, men jag står inte ut med att de inte står ut med det. Jag är som jag är! Vill de vara med mig så får de acceptera det, för jag mår verkligen skit av att försöka anpassa mig efter deras form. Jag önskar bara att jag kunde stå upp för mig själv och säga det där till dem istället för att bara bli ledsen...

Sådär ja, det var en hög med tankar bara. Jag kände att jag behövde skriva av mig, för det bubblar över i hjärnan och jag får ingen rätsida på någonting just nu. Det känns som om jag bara blir mer och mer trögtänkt, det skrämmer mig lite, vart ska det sluta liksom? Aja, nog för idag, nu ska jag gå och smörja in mig (eksemet, suck, det tar tid att komma i säng) och sen få lite efterlängtad sömn :D