Att leva med oro

Nu har jag ätit ett ägg, som gick ut idag! När jag knäckte det var det en konstig liten klump i som skrämde mig, och nu ligger den konstiga klumpen i min mage och skrämmer mig. Jag är jätterädd för hur magen ska reagera på det där ägget. Tänk om det var en mögelklump och jag måste spy upp den! Hur lång tid tar det innan jag kan vara helt säker på att jag inte är matförgiftad? När kan jag slappna av igen? Hur ska jag våga åka till stan nu, när risken finns att ägget jag åt var dåligt. Kände jag mig inte lite konstig när jag åt det? Smakade det som vanligt, luktade det som vanligt, såg det ut som vanligt?
Åh, så mycket tankar, så mycket oro, för ett litet förbannat ägg! Förr i tiden åt de ju gamla grejer hela tiden, och inte satt de hela dagarna och spydde för det... men ändå. Hur stoppar man tankarna? Eller det kanske man inte ska, men hur hanterar man dem då? Låter dem komma, accepterar att de finns där och att jag faktiskt skulle kunna spy för att jag år det där ägget, får lite mer panik, och sen planar det ut...? Är det så man gör?
Fy bubblan vad det är svårt. Dumma ägg. Dumma fobi... Jag vill inte leva på en skör tråd längre, det tär på både kroppen och själen att alltid vara på helspänn för att klara av att hålla balansen.

Nu ligger ägget i magen, och jag kan inte göra något mer åt det än att vänta, och våndas, eller bestämma att jag inte ska vänta och våndas - beslutet är mitt. Balanserandes på helspänn ska jag fatta ett beslut, vågar jag eller vågar jag inte ta ett steg fram på den sköra tråden, med risk för att falla ner i det okända?

Utan att våga ta risker kommer man ingenstans. Jag tog risken, nu gäller det att fullfölja beslutet jag tog, inte stå på tråden och blunda tills jag är helt säker på att jag inte fallit, utan titta, se att jag tagit ett steg framåt, mot friheten. Dagen jag kommer till den fasta plattformen, slipper balansera på en tunn tråd, ja det är en lyckans dag. Kanske faller jag på vägen, men det är egentligen bara bra, för då ser jag att det inte var så farligt, då vaknar jag och inser att det bara var en dröm. Faran fanns inte på riktigt, jag var en meter över marken hela tiden, men i drömmen var jag tusen. När man drömmer så känns de mest ologiska sakerna sanna. Det är så det är för en fobiker, vi är instängda i en mardröm, alla andra ser att det inte är farligt - det är ju bara en dröm, inte ens logiskt - men för oss är det precis sådär verkligt som den allra konstigaste drömmen kan vara, när man är mitt i den. Vi har aldrig vaknat upp från mardrömen och kunnat se allt som i dagsljusets sken verkar rent ut sagt löjligt, vi är pralyserade, skräckslagna och kämpar för våra liv där i drömmen. Hur vaknar man när man inte hör väckarklockan? Ni försöker väcka oss, förklara att det bara är en dum dröm, att det är dags att vakna, men vi hör inte era röster genom våra egna skräckslagna skrik. Hur vaknar man, när man levt i drömmen så länge att den blivit ens verklighet och man på riktigt tror att om man vaknar så dör man?