Life isn't fair!
Jag var bara tvungen att skriva det någonstans"... men facebook kändes inte som en bra plats att skriva det på. Helst skulle jag vilja ställa mig på ett torg och skrika ut det, fast det skulle jag inte vilja på riktigt, inte egentligen, men känslomässigt vill jag det.
Fast vem vet inte det, alltså att livet inte är rättvist. Så är det bra. Ingenting man kan göra något åt, men det är det som är så jobbigt! Jag hatar orättvisor.
Jag startade den här bloggen för att få skriva av mig. Mestadels om min fobi och allt som hör därtill, men även för att jag lider av något kallat atopisk dermatit (kommer nog berätta mer om det sedan) och för att ha något ställe att skriva av mig på om de känslor som tynger mig vad gäller min morbror som har cancer...
Vi var hos honom och hans familj (han har fru och tre småbarn, 3 till 8 år gamla) på julafton och det gör SÅ fruktansvärt ont i mig att se hur dåligt han mår. Han var så andfådd, bara för att han gått från ett rum till ett annat. Och hostade hela tiden gjorde han också - för att den äckliga vidriga dumma cancern äter upp honom inifrån. Jag klarar inte att skriva detta utan att börja gråta, det är så orättvist. Varför!?!
Läkarna har sagt att de inte kan göra något mer.
Även om jag förstår så förstår jag inte; jag fortsätter att tro och intala mig själv att han kommer att bli bra! Men mer och mer inser jag nog faktum, det är bara en tidsfråga innan det som inte får hända händer...
varför? varför? varför? varför? varför?
Fast vem vet inte det, alltså att livet inte är rättvist. Så är det bra. Ingenting man kan göra något åt, men det är det som är så jobbigt! Jag hatar orättvisor.
Jag startade den här bloggen för att få skriva av mig. Mestadels om min fobi och allt som hör därtill, men även för att jag lider av något kallat atopisk dermatit (kommer nog berätta mer om det sedan) och för att ha något ställe att skriva av mig på om de känslor som tynger mig vad gäller min morbror som har cancer...
Vi var hos honom och hans familj (han har fru och tre småbarn, 3 till 8 år gamla) på julafton och det gör SÅ fruktansvärt ont i mig att se hur dåligt han mår. Han var så andfådd, bara för att han gått från ett rum till ett annat. Och hostade hela tiden gjorde han också - för att den äckliga vidriga dumma cancern äter upp honom inifrån. Jag klarar inte att skriva detta utan att börja gråta, det är så orättvist. Varför!?!
Läkarna har sagt att de inte kan göra något mer.
Även om jag förstår så förstår jag inte; jag fortsätter att tro och intala mig själv att han kommer att bli bra! Men mer och mer inser jag nog faktum, det är bara en tidsfråga innan det som inte får hända händer...
varför? varför? varför? varför? varför?
Kommentarer
Trackback
